För ett drygt halvår sedan hade jag precis inlett min praktik på "pressavdelningen" för ett av Sveriges största företag. En period som var så intensiv och rolig att jag nästan inte hann märka att den blev av.
Ungefär vid samma tillfälle träffade jag en tjej, en tjej som jag från början inte insåg hur grym hon var, det har jag snarare lärt mig efter hand. Jag kände direkt att denne tjej var något speciellt, absolut, men inte hur speciell hon faktiskt var... kan man säga så? Förstår ni? I vilket fall som helst, ett halvår har gått där likaså (på dagen ett halvår sen vi blev tillsammans - och hon är fortfarande lika underbar). Det konstiga är att där känner jag inte alls samma sak, att tiden har gått så snabbt alltså. Snarare (och det här har vi båda sagt) "Va, har det bara gått ett halvår?" eller "det känns som vi varit tillsammans mycket längre!" - och det här kan ju tolkas på två sätt. Antingen att man redan tröttnat på varandra, känner att man redan lärt sig allt som går att lära om den andra, det känns inte spännande och tiden går lika sakta som dagen innan julafton. ELLER att det har klickat så där himla bra att det liksom känts som man varit tillsammans för alltid - att man träffat sin själsfrände (för att använda en klyscha), typ att varje dag är julafton. Jag svarar absolut det sistnämnda, alla gånger, hur smörigt och klyschigt det än kan låta! Jag lär mig för den delen något nytt, märker något nytt hos henne varje dag, som jag gillar precis lika mycket som allt det andra som ryms där inuti henne!
Mickan (jag vet att du inte gillar när jag använder ditt namn) - jag älskar dig!
För övrigt på temat tid... jag tränade idag för första gången på en braaa tid! Det var sjukt jobbigt och något jag måste komma igång med!
